Barns uppväxtmiljö

Synen på barn har förändrats och genom lagstiftning och andra samhällsreformer har de fått egna rättigheter som bygger på respekt för integritet och utvecklingsbehov. Barndomen ses som en viktig period med stor betydelse för vuxenlivet. Barnhälsovård, bostäder, lekmiljöer och barnsäkerhet bland annat har kontinuerligt förbättrats och barn och familjer har fått bättre förhållanden. Men det finns också barn som får mindre del av välfärden och som växer upp i riskmiljöer med svag ekonomi, arbetslöshet, missbruk, sjukdom eller i miljöer där våld eller hot om våld förekommer.

Barn har agats i hemmen i uppfostrande syfte och i skolan av såväl disciplinära som pedagogiska skäl. Kroppslig bestraffning och kränkande behandling av elever förbjöds 1928 i de allmänna läroverken men inte förrän 1958 i folkskolan. (SOU 2001:18)

Föräldrars rätt att uppfostra och ”tukta” sina barn skyddades länge. Ansvaret för barnets uppväxt och sociala liv ansågs vara en ren familjeangelägenhet. År 1979 kom ett tillägg till föräldrabalken (6 kap. 1 §) – ofta kallad anti-agalagen – som förbjöd aga i hemmen. ”Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och god fostran. Barn ska behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.” Fortfarande finns det många länder där det inte är i lag uttryckligen förbjudet att aga barn.

År 1990 ratificerade Sverige FN:s konvention om barnets rättigheter och barnets ställning stärktes ytterligare. Barnkonventionen har fyra grundläggande principer: förbud mot diskriminering (artikel 2), barnets bästa i främsta rummet (artikel 3), rätten till liv och utveckling (artikel 6) samt rätten att uttrycka sina åsikter (artikel 12). Som barn räknas varje person upp till 18 år.

Även socialtjänstlagen har kompletterats med bestämmelser om barnets bästa (1 kap. 2 §) och barnets rätt att komma till tals (3 kap. 5 §).